SAHRA_MUUSE

Jag gör alltid familj och vänner ledsna på grund av hur jag mår. Det är inget jag bara säger, utan det är ren fakta. Jag har förlorat vänner och gått miste om nya vänner på grund av det. Det värsta är att jag inte kan hjälpa det, att jag ser hur ledsna och besvikna folk blir men att jag inte kan göra någonting åt det. Jag har missbrukat ordet förlåt men vad ska jag annars säga…? Varje gång jag förstör någonting på grund av det, så gör det ont inom mig och jag grubblar på det i säkert en vecka efteråt. Jag skäms för att jag inte kan göra något, för att jag är svag. För att jag är den jag är och för att jag inte kan göra någonting åt det, särskilt inte på en minut. Jag har mått dåligt i flera år, och jag antar att det kommer ta ytterligare flera år för att tillslut må bra igen. För att vara ärlig, så minns jag inte längre hur det är att må bra. Jag har sedan långt tillbaka identifierat mig med depressionerna, ångesten och alla mörka tankar. Jag är depression. Jag är ångest.

Jag vill, en sista gång, be om förlåtelse för att jag är såhär. För alla gånger jag har svikit er, för alla gånger jag har gjort er besvikna och för alla gånger jag har sårat utan att menat det. Det sista jag vill är att göra folk besvikna och ledsna, och särskilt på grund av något så idiotiskt som detta. En dag hoppas jag att jag kommer bli en bra vän. En sån där vän som man kan lita på och som man kan ringa till och träffas bara sådär. Just nu är jag inte det. Just nu mår jag inte bra, jag fungerar inte i vardagen och jag orkar knappt umgås. En dag hoppas jag att mina demoner försvinner för gott, och jag kan lära mig att bli en bra vän igen. Jag är inte värd vänner som er, och jag kan inte förstå varför folk vill ha kontakt med mig överhuvudtaget. Men en sak vet jag, och det är att jag är så obeskrivligt tacksam för att ni finns. Utan er hade jag, med allra största säkerhet, legat 3 meter under jorden för längesedan.